I fredags var det ett år sen jag tog studenten.

DAGEN med stort D är så färsk i mitt huvud och allt är kvar. Tårarna som bränner mot kinden, den sista blicken i teatersalen, den uppkorkade flaskans tyngd och vår tokiga dans på flaket. SAMT VÅRT EXTREMT ROLIGA UPPTRÄDANDE PÅ SKOLAVSLUTNINGEN MED MISSLYCKAD KOMFETTIBOMB.
Ändå känns det längesedan.
När jag sprang ut från min gymnasieskola visste jag vad jag skulle göra till hösten, jag skulle studera teater på heltid. Det roligaste ämnet i skolan skulle jag få lyxen att hålla på med hela veckan - måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag i två år. Lyckan var enorm.

Flaket var galet och studentnatten blev en minnesvärd historia. Jag kommer ihåg en händelse, klockan var någon gång efter tre på morgonen och jag stod utanför Grand Hotel då en främmande kille tog kontakt med mig. Han hissade upp mig i luften samtidigt som vi skrattade och skrek om hur bra vi var som tagit studenten. Fint va, att glädjen kan förena människor!



Jag saknar min gamla klass ibland. Vi hade tre bra år tillsammans, jag har roliga minnen från er och oss. Ni är udda, spännande och härliga. Jag hoppas på en klassreunion om några år med obligatorisk närvaro!
Det som är fint är att jag saknar lite oväntade människor ibland, personer i min klass som jag inte var så tajta med men som ändå fanns där och fyllde rummet min sin närvaro. Sedan saknar jag såklart mina guldklimpar och mina teaterlärare.
Barbro, jag ska alltid komma i fredliga avsikter.
Henrik, ibland klingar din röst i mitt huvud och den mullrar välbekant "skit i det!".

Tack för allt ni har lärt mig!



Men allt var inte bra, det fanns mycket som var jobbigt. Jag var osäker på mig själv, hade prestationsångest och fåfängda bekymmer. Och jag insåg igår när jag rensade bland mina gamla skolsaker att jag aldrig vill plugga kärnämnen igen. Fy farao vad tråkigt och vilket never ending tragglande det var med matten, historian och naturkunskapen med atomer hit och dit. Jag låtsades att jag förstod naturkunskapen och knep ett VG i B-kursen men egentligen lärde jag mig de komplicerade styckena rakt av och rapade de högt - esteten gick in i rollen som professor.



Under gymnasiet infördes ordet "ordbajs" i mitt vokabulär.
 


Och min insats på teaterlektionerna... Jag trodde att jag forstod ämnet men inser nu att jag mest gick på känn. Det här året har jag arbetat från grunden, rett ut saker och låtit informationen sjunka in. Jag har verkligen lärt mig mycket! Ja, mycket om teater såklart men även en hel del om mig själv och vad det innebär att ta ansvar och att våga släppa loss. Två motsatser som går att kombinera! Folkhögskola är helt rätt för mig.

Jag har upptäckt ny musik! Ett år utan varken radio, tv eller fast dator har varit nyttigt för mig.
Jag har utforskat nya ställen! Efter studenten har jag besökt New York, Paris och Berlin och jag har bekantat mig ordentligt med Skåne. Jag älskar de öppna landskapen med alla sina vindkraftverk och majsodlingar. Jag älskar!

Och kanske det mest betydande av allt - jag flyttade hemifrån.



Du där uppe som mig väl mig väl, jag skulle vilja säga...

Tack för alla stunder! Även de jobbiga, sångprojektet innan jul var en smärtsam men oerhört utvecklande period och jag har börjat bli mer och mer bekväm med att sjunga ut. Hallelujah!
Tack för alla nya människor jag har lärt känna! Det är många och dom är fina.
Jag har faktiskt aldrig känt mig så trygg och nöjd med vilka jag omges av, ibland känns det nästan för bra för att vara sant.
Min klass är helt underbar, jag älskar er. Varenda en från djupet av mitt hjärta. Ni är så begåvade och speciella och jag lär mig av er varenda dag!



Och våra tvåor var de bästa. Dom fick mig ständigt att brista ut i glädjetårar, jag har aldrig känt mig så uppskattad förr och med risk för att låta upprepande - trygg. Skolavslutningen blev således en smärtsam gråtfest men jag hoppas att vi fortsätter att hålla kontakten även om någon väljer att dra sin kos och flytta till Calcutta. Tiderna förändras och livet är i ständig rörelse. Men som Matilda Lindblad sa; Vi kommer alltid att vara era tvåor och ni våra ettor och det förändras aldrig.

Nu har vi tagit in 16 nya ettor och jag är så glad att jag ska gå ett år till så att jag får lära känna dom och alla andra blivande Fridhemmare som kommer till hösten. Och jag är lättad över att jag har ett år till med min klass, vi ska utmanas och utvecklas.
 


Löfte till mig själv: Jag ska möta mina rädslor och bredda mina kunskaper.
SAGAN FORTSÄTTER! Galopp, galopp, galopp.